Detta ärende gäller Europeiska kommissionens hantering av ett klagomål som lämnades in till den 2006 på initiativ av 27 medborgare (”klagandena”) som kämpade mot vad de såg som de negativa konsekvenserna av utbyggnaden av Wiens flygplats. Kommissionen drog slutsatsen att arbetena i fråga hade genomförts utan den obligatoriska miljökonsekvensbeskrivning (”MKB”) som krävs enligt direktiv 85/337/EEG. För att åtgärda denna försummelse kom man överens med de österrikiska myndigheterna om att dessa skulle genomföra en miljökonsekvensbeskrivning i efterhand, som i möjligaste mån skulle likna en miljökonsekvensbeskrivning på förhand och möjliggöra en fullständig bedömning av de berörda projektens miljökonsekvenser. Slutrapporten om detta förfarande lämnades till kommissionen i februari 2011.

Klagandena var missnöjda med hur miljökonsekvensbeskrivningen i efterhand genomförts. De kritiserade bland annat att (i) den myndighet som ansvarade för förfarandet var samma myndighet som beviljat tillstånden för arbetena i fråga och därmed befann sig i en uppenbar intressekonflikt, och (ii) att de inte hade tillgång till ett prövningsförfarande, såsom krävs enligt det tillämpliga EU-direktivet.

Klagandena vände sig 2008 till Europeiska ombudsmannen (klagomål 1532/2008). Ombudsmannen ansåg efter en undersökning av ärendet att klagandenas argument i de två ovanstående frågorna tycktes vara välgrundade vid en första anblick och kunde därför inte vid den tidpunkten dra slutsatsen att kommissionen hade sett till att miljökonsekvensbeskrivningen i efterhand genomförts korrekt. Eftersom förfarandet pågick och kommissionen hade uppgett att den skulle avsluta överträdelseförfarandet först när den var övertygad om att de österrikiska myndigheterna vidtagit nödvändiga åtgärder, ansåg ombudsmannen dock att det inte i det skedet behövdes några fler insatser från hans sida. Han avslutade därför sin undersökning i december 2009 och klargjorde att han hoppades att kommissionen skulle ta hänsyn till hans slutsatser.

I november 2010 vände sig klagandena återigen till ombudsmannen (klagomål 2591/2010). Ombudsmannen inledde en andra undersökning, under vilken han granskade kommissionens akt. Granskningen visade att akten inte innehöll någon annan betydande korrespondens mellan kommissionen och de österrikiska myndigheterna under den period då miljökonsekvensbeskrivningen i efterhand genomfördes. Framför allt fanns det inget som tydde på att de framställningar som klagandena gjorde under den perioden diskuterats skriftligen med de österrikiska myndigheterna. Inte heller ombudsmannens beslut om klagomål 1532/2008 tycktes ha gett upphov till någon sådan korrespondens. Detta förhållande fick ombudsmannen att dra slutsatsen att kommissionen underlåtit att ta hänsyn till hans slutsatser från den första undersökningen. Han lade därför fram ett förslag till rekommendation där kommissionen uppmanades att ompröva sin ståndpunkt. Detta förslag till rekommendation beaktades inte.

Ombudsmannen ansåg att detta ärende utgjorde ett beklagligt exempel på en situation där kommissionen (i) underlåtit att vidta lämpliga korrigerande åtgärder med avseende på en tydlig överträdelse av EU:s lagstiftning i ett viktigt ärende, och (ii) valt att bortse från ombudsmannens rekommendation. Han ansåg därför att det var lämpligt att uppmärksamma Europaparlamentet på ärendet. Ombudsmannen avslutade därför sin undersökning med en särskild rapport till Europaparlamentet.