Európai Ombudsman

Strasbourg, den 7 mars 2002

Pat Cox
Talman
Europaparlamentet
Rue Wiertz
B - 1040 Bryssel

Herr talman,

Jag har nyligen mottagit textunderlaget till förslaget till beslut som gäller etablerandet och organiseringen av ett europeiskt rekryteringskontor samt dess verksamhet. Till min förvåning och bestörtning innehåller det en föreskrift som skulle tillåta kontorets styrelse att besluta om införandet av åldersgränser(1).

Artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen fastställer att unionen skall respektera de grundläggande rättigheterna såsom allmänna principer i gemenskapens lagstiftning. Den 7 december 2000 proklamerade Europaparlamentets talman samt ordförandena för rådet och kommissionen den Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter(2). Denna handling som utförts i de högsta styrande organens namn i EU, låter medborgarna tro att de grundläggande rättigheter som unionen lovar att respektera i ovannämnda artikel 6.2 är de som läggs fram i stadgan.

Ordförandeskapets slutsatser av toppmötet i Nice välkomnade offentliggörandet av stadgan med konstaterandet att den i en och samma text sammanfattar civila, politiska, ekonomiska, sociala och samhälleliga rättigheter, vilka hitintills fastställts i en mängd olika internationella, europeiska eller nationella källor(3).

Därefter meddelade Europaparlamentets dåvarande talman Nicole Fontaine:

"Ett undertecknande innebär en förbindelse (...). Låt alla unionsmedborgare från och med nu förstå att (...) stadgan kommer att vara (...) församlingens lag. Den kommer hädanefter att utgöra/innebära en referenspunkt för parlamentets alla handlingar som direkt eller indirekt påverkar medborgarnas liv inom hela unionen."

Kommissionsordföranden Romano Prodi meddelade:

"Såsom Europeiska kommissionen ser det, har Europeiska unionens institutioner genom att offentliggöra stadgan om de grundläggande rättigheterna förbundit sig att respektera stadgan i all sin verksamhet och i all sin politik (...). Europas medborgare kan förlita sig på att kommissionen ser till att stadgan kommer att respekteras (...)."

I ett meddelande till de anställda vid kommissionen i mars 2001, vilket gällde offentliggörandet av stadgan, meddelade Prodi och den ansvarige kommissionsledamoten Vitorino:

"Kommissionen, liksom övriga institutioner, måste se till de praktiska följderna av denna historiska händelse och måste göra det till ett kriterium för sitt handlande att följa stadgans rättigheter.

Detta måste utgöra ett dominerande krav i kommissionens dagliga arbete, såväl beträffande relationer med allmänheten och med dem som våra beslut riktar sig till som våra interna regler och förfaranden."(4)

Dessa meddelanden gav medborgarna en orsak att känna sig säkra på att stadgan kommer att följas på vederbörligt sätt av de institutioner vars ordförande undertecknade den.

Europeiska ombudsmannen har tagit ett antal initiativ för att föra fram stadgan och medverka i uppgiften att se till att Europeiska unionens institutioner tar hänsyn till stadgan i all sin verksamhet. Jag är besviken över att reaktionerna mestadels har varit tämligen ljumma och ointresserade. Jag är dock mest oroad över att vissa institutioner och organ ställer sig öppet negativa till stadgan beträffande användningen av åldersgränser i rekryteringar.

Artikel 13 i EG-fördraget, kompletterad av Amsterdamfördraget, ger rådet möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering bland annat på grund av ålder. Stadgan om grundläggande rättigheter sträcker sig längre än så. Artikel 21.1 i stadgan förbjuder direkt:

"All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning" (understrykning tillfogad).

Artikel 21 i stadgan är den första bestämmelsen riktad till bland annat EU:s institutioner och organ, vilken uppger ålder som en förbjuden orsak till diskriminering. Därför har medborgarna rätt att förvänta sig att EU:s institutioner och organ upphör med den traditionella tillämpningen av åldersgränser vid rekryteringar, såvida det inte finns ett objektivt skäl och en rättslig grund för sådana gränser.

En utredning som ombudsmannen förrättat på eget initiativ har visat att organ som inrättats på senare tid, såsom Europeiska centralbanken, Europol och de flesta av de verkställande organen aldrig har tillämpat åldersgränser. Kanske beror detta på att de aldrig utgjort en del av den gammalmodiga traditionella förvaltningskulturen som visar sig vara så motvilligt inställd till förändringar.

Det verkar som om även förespråkare av åldersdiskriminering inser att åldersgränser inte har någon rättslig grund för tillfället, eftersom kommissionens förslag till ändring av tjänsteföreskrifterna för första gången innehåller en föreskrift att, när det gäller rekrytering till det europeiska civila samhället, undantagsvis godkänna en diskrimineringspolitik som grundar sig på ålder. Detta förslag till föreskrift verkar vara utformat för att ge EU:s institutioner och organ fritt fram att göra vad de vill, genom att föreskriva att tillämpningen av åldersgränser aldrig kan vara diskriminerande.

Utöver diskriminerande yttranden om äldre människor, har argumenten för en fortsatt tillämpning av åldersgränser mestadels varit ekonomiska. Sådana argument kan inte försvara diskriminering oberoende av om det sker på grund av ras, kön, ålder eller annan förbjuden orsak(5). Man har även hänvisat till de anställdas fackföreningar, men jag tror inte att respekten för grundläggande rättigheter på laglig väg kan göras till villkor för förhandlingar med företrädare för de anställda. Man har även citerat utdrag ur ett domstolsbeslut från år 1972. En sådan tillit till yttranden som gjordes för 30 år sedan utgör inte enbart ett hinder för en modern och serviceinriktad förvaltning, det påvisar även en oroväckande brist på förståelse för utvecklingen av gemenskapens lagstiftning när det gäller grundläggande rättigheter.

De institutioner som aldrig tillämpat åldersgränser verkar ha en välfungerande förvaltning med en motiverad personal. Flera av dem har uttryckt beundran för den erfarenhet, visdom och stabilitet som äldre människor har tillfört deras arbetsmiljö.

Herr talman, jag beklagar att jag måste informera Er om att förvaltningen inom den institution Ni är ordförande för fortfarande tillämpar åldersgränser. Er institution fungerar därför som modell för arbetsgivare runt om i Europa och kandidatländerna att människor över 45 (den mest tillämpade åldersgränsen) på laglig väg kan diskrimineras och frysas ut från arbetsmarknaden, således utan att respektera stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Åldersgränser tenderar även att verka mer negativt mot kvinnor som önskar inleda eller återuppta sin karriär efter att ha lagt ner tid på familjen.

Är detta det rätta budskapet, det mänskliga budskapet, som Europeiska unionen skall ge sin arbetsmarknad?

Höga tjänstemän har försvarat den nuvarande praxisen med att säga att stadgan från Nice inte är bindande för någon, utan att den snarare är en politisk deklaration. Detta förefaller innebära att europeiska medborgare skall förstå att även de mest högtidliga lovord från politiker inte skall tas på allvar. Jag anser att denna inställning visar ringaktning för den demokratiska processen.

Min åsikt är att en väsentlig princip står på spel. På mötet i Nice i december 2000 under det franska ordförandeskapet gavs ett viktigt löfte åt Europas medborgare. Det måste respekteras och verkställas av dem som har makt att göra det. Om de inte fullgör detta kommer det att fräta på de redan dåliga relationerna mellan Europeiska unionen och dess medborgare.

Europeiska rekryteringskontoret kan endast inrättas om Ni och jag, tillsammans med ordförandena för de övriga institutionerna och organen, först undertecknar det nödvändiga beslutet.

Av ovannämnda orsaker kan jag inte gå med på att underteckna något beslut som inte klargör att Europeiska rekryteringskontoret inte får diskriminera på de grunder, inklusive ålder, som räknas upp i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, högtidligt proklamerad i Nice i december 2000.

Därför ber jag Er, herr talman, att vidta åtgärder för att uppnå följande:

• strykning av föreskriften som gäller åldersgränser i uttagningsprov, vilket förutsägs i punkt 2.6.2 i "förslaget till överenskommelse mellan generalsekreterarna om de allmänna principerna för en gemensam uttagnings- och rekryteringspolitik"
• inbegripande av en hänvisning till artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i "förslaget till beslut av generalsekreterarna om Europeiska rekryteringskontorets organisation och verksamheten".

Ni har befogenheter att uppnå detta. Jag hoppas att Ni kommer att använda Er av dessa befogenheter för att omvandla retoriken om de grundläggande rättigheterna till en levande verklighet för de europeiska medborgarna i detta hänseende.

Med vänlig hälsning

Jacob SÖDERMAN

(1) SG D(2002) D/8487, 27 februari 2002.

(2) EGT 2000 C 364/1.

(3) Presidiets slutsatser, Europeiska rådets möte i Nice den 7-9 december 2000, andra stycket.

(4) SEK(2001) 380/3.

(5) Vad beträffar könsdiskriminering, se mål C-343/92 De Weerd m.fl. [1994] REG I-571 punkt 36; mål C-226/98, Jørgensen, [2000] REG I-2447, punkt 29.